När dimman möter stranden och vågorna manar på. Det var längesedan vi såg vandringsledens markörer men vi följer spår efter skor i sanden. Vilse men åt rätt håll och jag kan inte sluta fascineras av hur dimman ankommer i tunga sjok från havet. Våt och tät och det är alldeles, alldeles tyst. Jag stannar och lyssnar in. Rör mig sakta och mina utsträckta armar kramar hänfört om fukten. Kall och sval. Landskapet är mystiskt och stilla, dramatiskt och nyckfullt och jag är mitt i det.
