Meningen. Det måste finnas en mening, konstaterar jag under den där promenaden. Även om jag inte kan se den just nu, så bara måste den ju finnas där. Varför är det så viktigt då, fortsätter jag att fundera. Varför är meningen så viktig för människan, för jag antar att det inte bara gäller mig.
Jag rotar i vartenda hörn av mig själv och min omgivning. Måste hitta någonting. Måste se meningen med den här skiten. Men om jag inte hittar någon kanske jag kan skapa en själv? Vad är skillnaden, frågar jag och tänker att det är fina färger längs det där nätstaketet. Grått, brunt, grönt. Kallt. Det är väl så det fungerar ändå. Det finns väl inga sanningar, bara idéer som vi har skapat själva. Format för att kunna överleva.
Så jag ritar min egen mening. Smärtan måste vara där för att djuren ska få liv. Dumt och jävligt, men det får bli min sanning och så är det ju en mening. Det är väl en uppoffring jag kan göra för något som tydligen är så viktigt. Balansgång, balansgång, balansgång.
Nu förstår jag varför människor säljer sina själar till djävulen, flinar jag. Min är din om du vill ha den.
