Nu har bloggen och konsten legat begravd tillsammans med mycket av det som är Anna. Under hela hösten har det legat nerpackat tillsammans med alla våra tillhörigheter och jag har varit på ett uselt humör.
Det funkar inte i längden att inte kunna ladda batterierna. Det funkar inte att inte ha något hem och det funkar inte för mig att varken kunna spela musik eller måla. Ingenting av verkligheten kan bearbetas inuti och allt blir kaotiskt och olikt och tokigt och påfrestande. Mitt tålamod och min orubbliga stubin försvinner och om det är något som stör mig så är det just det.
För vem är jag utan mitt tålamod?
Vad blir det av en Anna som inte är glad?
Vem är det egentligen som blir förbannad när hon sparkar i foten i lådan som står i vägen, som blir ledsen över hunden som inte finns och som tjurar över ingenting?
Vem är jag om jag inte kan vara kreativ?
Jag är ingen alls och en väntan och en reaktion.