En parentes. Och plötsligt vaknade lusten och ivern med sådan kraft att jag inte kunde somna. Den är välbekant, den känslan. Det är ett slags vakuum, livet just nu, och trots att jag på alla plan, på alla sätt är mitt i alltihop med alla mina sinnen, så står jag också en liten bit ovanför. Som att det krävs att jag också övervakar vad som sker, att jag inte glömmer någonting eller ser till att ingenting faller bort.
Och i det lämnades det tydligen utrymme för skapandet. För ivern. När det inte finns några minuter kvar målar jag hetsigt med kraftfulla färger på stora dukar. Intensivt och ivrigt. Jag längtar dit, till ateljén, så det värker i hjärtat.