Art Critic by Stig Åke Stålnacke, Swedish and international art critic, member of AICA

Pictures that opened windows

Anna Engebrethsen is the artist who opens windows for me.
It was a God of pleasant act. It was a necessity. If one longs for fresh air, clean water and tender and vigorous weekday, it is occasionally necessary with this change of scenery. And in these very paintings, these vital and beautiful works of art by Anna Engebrethsen, I met these strokes of a spirit’s explosive force and the warm pulse of a heart. Her art contains the ultimately vivid symbols for human life and yearning. Occasionally I see her beautiful works as the master of the simple line. She lets the pencil or the drawing-pencil search it’s way over the image area and it leaves a trace behind as though they were drawn directly from her heart.

It is, in fact, about traces of love. Because that is how great painting can be, it pierces directly into our emotions and it holds on with barbs. It does not leave us alone.

For many years, for a long time, I have felt this bare language (which she is working with) as being one of the key tasks of art. It is never about the outwork or only decor. No, never the cheap and purposeless.

But all the more of fervour and as greetings from an inner life. From the domains of the heart. Not seldom there are reasons to wonder how this meaningful art comes into life? And no other answers are given than that Anna Engebrethsen has created a direct connection between her talent and the secrets of her soul. Despite the simplicity in her works, the pictures tell of a dream of an inner world. The artist is energised with strength and is also filled with a never ending desire to tell us spectators about the inner world, the secrets of the inner life and tremulous poetry.

As a precious letter from heart to heart, her pictures have reached me and made indelible marks.

It is letters of rare beauty. Letters to keep by your heart.

/Stig Åke Stålnacke, 2013

Swedish version

Bilder som öppnade fönster

Anna Engebrethsen är konstnären som slår upp fönster för mig.

Det var en Gud i behaglig gärning. Det var en nödvändighet. Om man längtar efter frisk luft, rent vatten och ömsint och spänstig vardag så blir det nödvändigt med detta luftombyte emellanåt. Och just i dessa målningar, dessa vitala och sköna konstverk av Anna Engebrethsen, erfor jag dessa stråk av en andens sprängkraft och ett hjärtas varma puls. I hennes konst finns de ytterst levande symbolerna för mänskligt liv och längtan. Emellanåt ser jag hennes vackra verk som den enkla linjens mästare. Hon låter pennan eller ritstiftet söka sig fram över bildytan och efter sig lämnar den spår som vore de formulerade av hennes hjärta direkt.

Det handlar faktiskt om spår efter kärlek. För så stort kan måleri vara, så borrande sig direkt in i våra känslor, att det griper tag med hullingar. Det lämnar oss inte ifred.

I många år, i lång tid har jag känt detta nakna språk (som hon arbetar i) som varande en av konstens centrala uppgifter. Aldrig handlar det om utanverk eller enbart dekorationer. Nej, aldrig det billiga och meningslösa. Men desto mer av innerlighet och som hälsningar från ett inre liv. Från hjärtats domäner. Inte sällan finns det skäl att undra över hur denna meningsfulla konst kommer till? Och inga andra svar ges än detta att Anna Engebrethsen har skapat en direktkontakt mellan sin talang och sin själs hemligheter. Trots det enkla i hennes verk så avslöjar bilderna en dröm om en inre värld. Konstnärinnan är laddad med energi av styrka och likaså fylld med en aldrig sinande lust att berätta för oss betraktare om den inre världen, det inre livets hemligheter och skälvande poesi.

Som ett dyrbart brev från hjärta till hjärta har hennes bilder nått mig och satt outplånliga spår.

Det är brev av sällspord skönhet.

Brev att bevara vid sitt hjärta.

/Stig Åke Stålnacke, 2013

Art Critic by Doc. Riccardo Baldelli, Maecenas Italy Art

En vandrare i skogen

Anna Engebrethsen är åskådare, vandrare och vittne av den bräckliga stunden av evig skönhet. Hon för oss med sig till den magiska värld där djuren är hemlighetsfulla varelser. Den värld som är så långt ifrån verkligheten som man bara kan komma, men samtidigt så realistisk att vi nästan känner doften av jorden bakom harens tassar. Så realistisk att vi nästan känner den blöta pälsen av den mäktiga kronhjorten som sprider sin ånga omkring oss, nästan så att vi känner hjärtslaget av örnen som anfaller. De djuren är där, i sin miljö, vi vet, vi nästan upplever att skogen är omkring oss. Vi känner i vårt undermedvetna att dimman från skogen är runt oss, men ingenting av detta är i Annas tavlor.

Skogen är en idé, ett koncept som hon sprider i våra sinnen på ett raffinerat och nästan omedvetet sätt. Samtidigt som den vita duken är allt vi ser omkring djuren. Den vita färgen som inte är en färg. Den är också dynamisk yta, en tredimensionell struktur, en grafisk studie av den naturella miljön.

Det är som om skogen skulle vara reducerad till de grundläggande elementen. Djupa dalar och höga berg, klippor och trädstubbar, allt förvandlat i en rytmisk och matematisk alternering av vitt.

Det är också det som är Annas originalitet, hennes förmåga att inte bara måla det som naturen visar, utan att tolka den för oss i ett modernt och dynamiskt sätt.

Livet idag är snabbt, allt för snabbt. Åskådarens ögon är vana vid snabba rörelser som naturen varken kan eller vill bjuda oss. Konstnärer som Anna kan vara den bro mellan naturen och människan, den bro som vi har förlorat och som bara en ung själ som Anna kan hitta tillbaka till oss.

/Doc. Riccardo Baldelli