Det har snart gått två hela år. Idén till min kollektion The Garden föddes under den allra första promenaden i trädgården, bland all grönska som bar blommor jag fortfarande inte kan namnen på. Jag tror aldrig jag vill sälja den där första tavlan, den är dagboksanteckningen som bär ljuset, förändringen, äventyret och biljetten hem. Den är startskottet och det första tydliga tecknet på vad som var på väg. The Garden blev så småningom verklig, duken under mina händer förändrades. Jag trodde jag hade förlorat min inspiration, var tömd på energi och hade ingenting mer att ge till mina dukar. Det var ju bara det att det var duken, och inte jag, som hade förändrats. Jag skapade som aldrig förr men såg det bara inte för att det var så nytt för mig. Min nya adress, mitt nya äventyr, blev min största linneduk som jag strykt färger över. I jorden, i växterna, i renoveringarna skapade jag verk med färger som jag aldrig använt förut. Först nu har jag kanske förstått att livet fortfarande är i samklang med konsten och att livet aldrig kom emellan. Jag skapar fortfarande men resultatet landar hos mig själv istället och så länge jag kan acceptera det är det ett helt fantastiskt sätt att skapa på. Jag måste respektera konsten så som den kommer till mig och när jag gör det saknar jag ingenting.
Kollektionen växer, men jag låter det ta sin tid. Skjuter på vernissage och utställning, landar i att det är sådan konsten är. När det är meningen är det meningen, först då.