Som i de flesta branscher så finns det en smutsig baksida. På den baksidan lirar människor med syfte att till varje pris tjäna stora pengar. I konstvärlden kallas denna arena för Vanity Galleries, på papper de mest exklusiva och berömda gallerier, i verkligheten en sorglig lokal där konsten misshandlas.
Konsten är otroligt känslig och jag blir väldigt illa berörd när jag kommer i närheten av den värld där pengar står över allt annat. Min konst har inte som syfte att dra in pengar, min konst tjänar främst mig och min själsliga överlevnad. Alla utställningar är en bonus. Att det finns människor som utnyttjar konstnärer och deras arbeten gör mig fullkomligt mörkrädd, beredd att låsa in varenda liten tavla jag har i min egen garderob.
Jag har varit i kontakt med denna baksida ett par gånger. Den är väldigt manipulativ, och väldigt otäck när det går upp för en vad som håller på att hända.
Bostadsmarknaden i Lund är en liknande marknad, och jag är i detta hänseende glad att jag där fick lära mig att vara misstänksam mot det som alltid låter lite för bra. Magkänslan kan det där och det som alltid är lite för bra är alltid väldigt dåligt. Och farligt.
För ett litet tag sedan blev jag kontaktad av ett galleri i USA. De hade sett min konst när jag ställde ut i New York sist och bad om min portfolio. Några dagar senare blev jag kontaktad igen och hade blivit utvald och antagen av deras styrelse att tillhöra deras noga utvalda skara konstnärer. Ett kontrakt skickades med och allt såg väldigt proffsigt ut. Och med dessa mail kom också oron och aningen och viljan att stänga in mig i min ateljé med några extra lås på dörren. Allt sådant skrämmer mig. Jag stängde ner min dator och gömde mig. Jag kände mig hotad.
Dagarna gick och det trillade in ytterligare mail där de önskade följa upp hur jag resonerade kring samarbetet. Kontraktet hade sin deadline (naturligtvis). Datorn fick fortsätta stå avstängd.
En morgon, sista dagen för kontraktet, fick jag den lilla energi jag behövde för att orka möta oron. Google är min bästa vän här och min lilla aning, min oro och min magkänsla blev bekräftad. Galleriet är ett typiskt Vanity Gallery, en vacker fasad som gömmer smutsiga avsikter. Dessa gallerier letar upp konstnärer utomlands som inte har möjlighet att besöka galleriet innan en utställning, konstnärer som förhoppningsvis är beredda att betala orimliga summor för sin dröm. Konstverken, när de når fram till galleriet, ställs i någon skrubb bland alla andra hundratals konstverk som galleriet får in. Det tjusiga galleriet är i verkligheten en sliten lokal på en bakgata och personerna bakom tjänar ofantliga mängder på sin bluff.
Var rädda om er, kära konstnärskollegor. Googla och var misstänksamma. Vår konst är värd så mycket mer.