Jag styr aldrig vart jag är på väg. När hararna var på tapeterna var det bara så. De behövde skapas tills de inte behövde det längre. Sen fanns det inga fler harar.
Sen blåste stormen upp, och landade senare hos kvinnornas värkande soldathjärtan längst inne i dunklet på baren. Det bara var så.
Den här gången då? Vart bär det hän? Jag rör mig i gränslandet. Mellan det organiska och det grafiska. För vad händer när det levande möter det strama och kontrollerade? Två olika språk, och ur det en laddning mellan kontroll och närvaro. Det är fint att vara här, som alltid.
