Oljan

Jag lärde känna oljan som tonåring. Den var trilsken, egensinnig och motsträvig. Gjorde inte alls som jag ville, betedde sig underligt och var svår att läsa av. Jag fastnade direkt, säkert just därför. Det gick inte att bestämma över oljefärgerna, vi behövde samarbeta och kommunicera för att komma någon vart. Söka tillsammans. Oljan krävde tid, men det gjorde också att vi hann ta oss igenom det vi behövde, få rätsida på alla frågetecken och lära känna varandra. Vi har fortsatt vår dialog genom åren, genom alla skepnader i livet, genom varje lager av oljefärg och nyanser av känslor. Oljan är fortfarande trilsken, underlig och tidskrävande, men den behöver vara det. Jag behöver att den är det. För när jag tittar ut över världen behöver jag våra långa samtal för att härbärgera, förstå och landa i något som är lite mjukare och lite lugnare.