(Olja på linneduk, 100×100, 2026. Ur kommande kollektionen Samtalet)
När jag ställde ut i Monaco såg jag en målning som etsade sig fast, vissa gör ju det. Jag minns inte konstnären men jag minns målningen. Den föreställde en grupp människor om kanske tre, bland stora, vida fält. Kanske öken. Men det var inte motivet i sig som talade, jag tror faktiskt det hade kunnat vara vilket motiv som helst. Där fanns något annat. Jag tänker fortfarande på den målningen och har nog sedan dess haft den u bakhuvudet varje gång jag suttit i ateljén. Vad var det jag såg i just den målningen? Varför etsade just den sig fast? Av alla tusen målningar jag upplevt, varför just den?
När jag sitter framför mina egna verk nu så kommer jag på det. Det var det varma, jordiga. Ytor som vibrerade i en sandstorm. De nerviga, sökande linjerna som spred ut sig som nervsystem. Tunna, spröda blyertssträck i mjuk kontrast till jorden. Det sköra, mänskliga sökandet i den stora vida världen. Efter 100 års sökande så hittade jag det till sist.