24 timmar senare kommer jag hem. Jag springer, har längtat varenda sekund. Elsa möter mig vid dörren, som en hund. Berättar om dagen och svarar på alla tusen frågor jag ställer. Astrid sträcker på sig och kikar fundersamt från andra änden av mattan. Sen tassar hon fram och pussar mig på munnen. Snabbt och lätt innan hon rusar iväg. Och sen börjar det. Kritiken, klagomålen. J är inte hemma och jag har varit ifrån dem ett helt dygn. Ett helt jäkla dygn och hon trodde aldrig jag skulle komma tillbaka. Hon har inte haft det så tokigt ändå med sällskapet men det hör ju inte hit just nu. Jag lämnade henne och nu är hon SUR. Och jag fjäskar, och fjäskar. Hon vill att jag ska klappa, jag klappar, hon skäller och springer därifrån. Sen ropar hon från ett annat rum och jag svansar dit, hon skäller och springer till nästa rum.
Jag gör precis som du vill, älskade lilla katt. Jag har längtat efter dig så mycket, förstår du!
Bla, bla, bla, svarar katt och himlar med ögonen. Jag är ändå sur och jag ska fortsätta vara det en stund till.
Två timmar senare är jag äntligen förlåten och vi kryper ihop i sängen alla tre. Jag så vansinnigt hungrig efter jobbet men det kunde jag ju tänkt på innan. Så jag ligger där alldeles stilla utan att våga röra mig medan de två små liven lägger sig tillrätta på mitt bröst och spinner ikapp. Så låter vi timmarna gå och jag försöker få arbete gjort i huvudet. Skriver broschyrer, skissar nya tavlor, formger visitkort och håller tummarna för att jag ska komma ihåg allt när jag väl får lov att lämna sängen.
Och ja, Elsa & Astrid blev det till slut, efter mycket velande.