Jag minns knappt, men jag behöver nog inte minnas heller. Vi börjar om nu, det är nya tider. Det har gått så lång tid, så mycket annat som tagit plats och som härdat huden. Jag kanske inte ens är densamma längre.
Vi vaknar upp. Bit för bit. Tar stapplande steg utanför tomtgränsen, tar nya, modiga steg där innanför. Blicken lite klarare, det tar tid att lära sig att se igen. Dimman lättar.
Nedför stentrappan, över gruset. Förbi rosbuskar och lönn, fram till röda träväggar och sen där innanför – vitt. Vitt, vitt, vitt. Cementgolv och flyttbara väggar. 70 kvm yta för konsten, med täljstenskamin, böcker och färg. Det var det här, precis det här. Drömmen är nära nu.
Dimman lättar och snart ser vi hela världen.