Ett litet hus med ljus fasad, uppförd 1901. Med tunga timmerväggar och röda stenplattor utanför altandörren. En 3000kvm stor tomt med alla sina rum och öar med färger, med staket och grindar och klängväxter. Till och med en skog om man är tre år gammal. Det är näst intill omöjligt att begripa att allt det där är vårt. Att blommorna som sträcker ut sig mot solen delar plats med oss eller att utrymmet i ladan är vårt att bestämma över. Att vi har så mycket liv runt omkring oss att samsas med, att vi är en del av allt som växer. Att vi rår över allt det här. Allt det solen rör vid, tänker jag ungefär två hundra gånger om dagen. Allt det solen rör vid.
När jag spacklar över sprickor, grundmålar panel, rensar bort vissna löv över skillan eller gallrar bland buskarna så vet jag, att hur det än går med allt eller ingenting så är jag där jag ska vara. Jag är verkligen det och det är en sån jävla ynnest att få lov att vara det och att veta det. Med vilket verktyg jag än har i handen så gör jag det som varit tänkt för mig hela tiden, det känns i huden, i musklerna runt skelettet. Jag, med allt jag kan och inte kan, gör precis det jag ska göra. Jag är precis där jag bör vara. Hemma.
Jag kan det här. Och det vi kommer lyckas åstadkomma med våra förmågor och brister kommer bli alldeles perfekt. Det är meningen att det ska vara vi, här. Och den vetskapen är bland det största jag varit med om.