Hösten är här nu. Jag ser det genom fönstret och undrar hur länge den har varit här. Det brinner i buskarna medan träden svajar kala mot ett gråfärgat tak. Just idag ser jag den. Hösten. När det brinner som allra våldsammast i bröstet. Jag skulle vilja minnas att det var just idag som jag la märke till den, men jag vet att dessa dagar kommer att vara ett virrigt töcken när jag tänker tillbaka. Jag kommer minnas att allt bara skedde sådär i en alldeles faslig takt, på en enda gång som det brukar och hur pappa sa mitt i allt att det här är ni värda. Veckor kommer att vara en enda dag, en händelse och ett enda steg. Och samtidigt våra allra största kliv hitintills och långa, många dagar komprimerade till ett enda beslut.
Jag kommer att minnas en sommar som plötsligt hade lämnat över till en höst, utan att vi var där. För vi var endast hjärtslag när jorden skiftade färg från grönt till rött.