Bara den som lever på vägen vet hur saknad och längtan bygger sina nästen i själen.
Turnén med Judah and the Lion är inne på sin sista dag, innan Sveriges asfalts ersätts med Italiens berg. Det är så enkelt att skapa band med människor på vägen, musiken binder som klister. I det hittar vi drömmar som gör det lättare att skiljas åt, även om hjärtat svider. Jag vet precis vad jag saknar.
Vi sitter 9 själar under en trappa i mörkret, kyliga vindar drar omkring utanför. Det var inte längesedan vi var helt okända för varandra. Jag låter stunden få leva sitt liv, iakttar med värme linjerna som dansar emellan oss över bordet. Färger från Nashville, färger från min Johan, färger från mig. Som en lägereld. Jag vet inte vilka kombinationer som bildas i röken men kan ändå blotta mitt jag, därför att jag är älskad oavsett. Av främlingar som tar plats på den där vägen i hjärtat, den som delas av musiker och vandrare. Där saknaden och längtan bygger nästen i själen och där drömmarna föds och drar oss tillbaka till varandra i evigheten.
Det är så enkelt att älska. Tack Judah and the Lion och tack Basko Believes. I love you.