Jag tycker om att måla.
Jag har hört att det är bra terapi, men jag har aldrig sett det så. Jag målar ju bara, behöver måla. Vill måla. Jag följer signalerna och känslorna inuti och så målar jag.
Men igår kändes det som när jag simmar. Jag tycker om att simma också. Kroppen sköter sig själv, jag flyter och all tankeverksamhet kan fokuseras på vad som helst. Det som behövs, det jag känner för eller ingenting. Och det är skönt.
Och igår fick målandet samma effekt. Jag bara målade. Lät handen gå och flöt runt bland alla tankar. Det kändes lätt och enkelt och – som terapi.
Idag har jag längtat hela dagen efter att få måla. Att måla är som att öppna dörrar till tankar jag annars inte når. Till en plats som bara jag rår över.
