När jag flyttade från Gotland och hade tid att måla under en hel vår hittade jag mitt formspråk. Mina färger, mitt sätt att arbeta med dem och mina motiv. Om än väldigt abstrakta motiv, så fann jag dem där och då. Det gav mig mycket att få vara ledig och koncentrera mig på mitt eget skapande. Jag satt uppe länge på nätterna och målade, målade, målade. Provade mig fram, blandade färger och blandade om. Det ledde till att jag till sist hade en kollektion på 20 målningar som jag ställde ut på Kuben i Falkenberg. Nästan alla målningar såldes, jag hade hittat mitt eget sätt och jag kände mig hemma i det.
Jag fortsatte att ställa ut och jag fortsatte att sälja. Ibland fick jag låna tillbaka mina målningar för att ha någonting att ställa ut. Jag varvade konsten med studier i Lund, mestadels gick tiden åt studier men jag hann ändå med att måla tillräckligt för att tillfredsställa mina målarbehov och att söka plats till utställningar.
Nu är jag i Paris och har återigen en målar-vår. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Skulle jag utvecklas åt något håll? Skulle jag lyckas få ihop en värdig kollektion att visa upp?
Jag målar abstrakt och trivs bäst i det. Charmen i att beskåda konst tycker jag ligger i om beskådaren får möjlighet att se sina egna motiv. Abstrakt konst kräver någonting av beskådaren och jag tycker det är fint.
Nu har jag delvis gått ifrån det abstrakta. Det är mycket tydligare motiv och jag känner hur jag pressar mig själv till det yttersta. Idag sitter jag och nästan sliter i mitt hår. Det är så svårt! Det tar så lång tid! Jäklar vad jag får kämpa för att få det som jag vill. Dessa motiv kräver så mycket mer av mig och emellanåt undrar jag om jag tagit vatten över huvudet. Dessutom är jag så insnöad i mina egna målningar att jag omöjligt kan se objektivt på dem. I skrivande stund har jag inte en susning om hur det kommer gå i sommar. Om ni kommer tycka om det jag gjort. Det ska bli spännande, om än väldigt nervöst.
 |
| Från utställning i Lund 2010 |