Jag var nyfiken på vart Paris skulle ta mig. Hur skulle mina målningar bli? Skulle det bli någonting helt annat när jag flyttade hit?
Jag har, trots att jag försöker låta bli, ständigt i åtanke att jag behöver utvecklas. Röra mig framåt, visa de som skulle kunna se att någonting har hänt sedan sist.
Åt vilket håll vill jag röra mig? Vill jag veta? Behöver jag veta? Bör jag röra mig någonstans? Tänk om jag står still?
Ibland blir jag nervig, men oftast bara korta stunder. Till sist ramlar jag alltid tillbaka i de där tankebanorna som hjälper mig att fortsätta. Jag målar ju för min egen skull. Jag får göra precis som jag vill. Det finns inga mönster jag måste följa. Gör bara det du vill.
Det är sällan jag grubblar över om någon kommer tycka om det jag gör. Det har alltid bara varit en otrolig bonus att människor uppskattar det jag skapar. Jag målar ju för att det är mitt sätt.
Och nog rör jag mig. Jag är så fantastiskt tacksam över att omständigheterna är som de är, att jag vaknar varje morgon i mina drömmars Paris och att jag ända ut i fingerspetsarna kan fokusera på min konst och mitt skapande. Och det händer saker! Jag utvecklas! Jag tar mig an nya motiv, nya redskap, testar, gör om och gör om. Målar, målar, målar. Jag har ingen aning om vart jag hamnar, men jag rör mig!
Och jag är så pirrigt nyfiken på var jag kommer landa.
