Långsamt, långsamt väljer vi möbler. Vi hittar guldkornen och blir förälskade. Och vi är eniga om att det är precis så det ska vara nu, för att det ska passa huset och dess själ ska vi ha möbler och snickerier som andas med sina egna själar. Gediget. Ingenting får vara massproducerat, bara kärleksfullt, mödosamt sammansatt. Varenda möbel som står här talar om det, och jag kan bara i fantasin föreställa mig dess öden fram till nu.
Och det blir så våldsamt vackert att det gör ont. Här innanför och utanför de handblåsta, ojämna fönstren. Trädgården växer och nu ser man inte längre huset. De meterhöga syrénbuskarna gör mig omtöcknad, likaså äppelblomstern och jätteramsen. Och innanför väggarna börjar vi sakta, sakta få till ett hem. Små, små, långsamma steg.