take my hand, we’re over land

dsc_1206

dsc_1257 dsc_1225-2 dsc_1134 dsc_1138 dsc_1171

Färgerna är matta. Soltorkade. Jag ser det först. Ljuset är varmare med ett filter av orange, husen i dämpad blå, i blekt gul och ockra, som stammarna längs trottoarerna, som de spruckna bladen över rabatterna. Skarvarna här är skarvar och asfalten torkar som sand och bildar rutnät av sprickor, upp och ner längs kullarna, genom dis och under brinnande sol. En svag, stadig motor surrar ihärdigt innanför bröstet, suger i sig nektar och skyndar vidare. Jag har aldrig sett en kolibri förr.

Du far förbi som hastigast. Jag hinner registrera dina linjer innan du försvinner in i massan av  plåt och hav och jag knyter händerna hårt och känner ekot som du lämnar mellan revbenen. Jag blir alltid lite sorgsen när du inte är nära, alltid lite naken och skör när du är en bit ifrån.

Tall och granit, skriver jag medan bergsväggarna stryker tätt intill.

Leave a Reply

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Subscribe  
Notify of