Vi är hemma igen. Nästan som om det inte hade hänt.
Du ligger på madrassen på golvet. Dina linjer är det finaste jag vet, hela tiden. Jag sitter i soffan med kaffet på brickan du köpte till mig. Vardagsrum är sovrum numera. Och vice versa. Jag läser i vår lånade bok om det nya som väntar, kakelugnen står kall och mörk för den här morgonen orkar jag inte elda. Det är ett temporärt tillstånd just nu, de flesta bitar som cirkulerar kring oss känns plötsligt så tillfälliga. Det gör ingenting, egentligen, det gäller bara att fortsätta stå stadig på underlag som rör sig.