Vi öppnar och vi sluter, om och om igen. Stiger in, häller ut, går ifrån, ramlar in och håller om. Fulländade, euforiska, fullkomliga för att kastas ut till passagen som kanske endast är en långsam, dimmig cirkel tills vi är tillbaka igen. Om och om igen.
Och jag försöker hänga på. Lära mig utfarter, hitta genvägar och ingångar eller åtminstone hur cirkeln kan knytas mindre eller hur evigheten kan förlängas. Eller vad som behövs för att ljuset ska tränga igenom även dagar då vi bara passerar.