Närmast.

Under all den tid som jag är frånvarande längtar jag. Det sitter i fingrarna, i huden.
Ibland hinner jag inte med, även om det står högst på önskelistan. För det måste stämma, allt runt omkring.
När det väl gör det så ökar pulsen och jag blir nervös och förväntansfull. Som om jag stod inför mötet med en mycket kär gammal vän. En vän som jag kanske till viss del försummat, men som också varit (och är) geografiskt sett alldeles för långt ifrån mig, för att jag skulle kunna göra någonting åt det.
De sista stegen är jag lite skakig, osäker. Tänk om vi har glömt av vilka vi är tillsammans. Men samtidigt är jag ivrig. Det sitter ju i fingrarna, i huden.

Och när vi väl ses, är det precis som vanligt.

Leave a Reply

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Subscribe  
Notify of