Det är med kärleksfyllda andetag jag sjunker genom molnen och möter norra kusten. Stenarna som skär ner i Östersjön och de lågmälda buskarna som driver på. Hjärtat slår hårda slag, men av allt som funnits är det bara med kärlek som jag stiger iland på min lilla ö. En gång smärtsamt avskärmad från det jag kände till, nu befriande avskilt från land och vardag.
Det är 6 år sedan jag flyttade härifrån och jag har inte varit här sedan dess. Jag ler och pekar som om det vore Paris men det är en liten medeltidsstad och jag har målat så många tankar och krigat med så många känslor där, varit ensam men också sett och levt bland dessa historieberättande murar. Jag drar med fingrarna över det dammiga och gråa pianot på det lilla kafét, berättar om stunderna vid fönstret och kylan och allra mest om att jag bara funnits där. Längs med längorna, gallerierna, teatern och ruinerna.
Så han sjunger mig varm genom varje gränd och hon andas toner. Visby är bara kärlek nu och genom tårarna ser jag bara lycka för att vi fick mötas igen. På det sätt som var meningen, med öppna och lätta hjärtan och mogna att se det bästa ur varandra.
